Hans Hasse Sjöblom

I undersökningar som gjorts uppfattas svenskarna av andra nationaliteter som kyliga och avståndstagande och många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska kynnet. Svenskarna uppfattas som ”socialt slutna” och ”andligt tomma”.  Och för att de ofta är tystlåtna uppfattas de som självbelåtna. En annan förklaring till svenskens ”blyga” beteende menar man kommer från det särskilda värde som artighet ges i svensk kultur.  Att vara artig innebär att rituellt underordna sig, att visa respekt genom att t ex låta andra prata och själv lyssna uppmärksamt.

På så sätt placerar man andra före sig själv. Svenskens verbala passivitet, eller ”talängslan”  tar sig även andra uttryck. Få svenskar är medvetna om att de vid samtal systematiskt eftersträvar samförstånd.

Denna tendens att hålla med och gång på gång inflika ”just det” och ”precis” eller  ”Så e de” – i akt och mening att visa sympati och skapa gemenskap – kan av utomstående misstolkas som osjälvständighet. Den som aldrig invänder någonting har således ingen egen åsikt.

Många svenskar tycks föredra att vara ”ifred”, även om inte lika många går så långt att de avsiktligen undviker att åka hiss med grannarna. I sällskap med obekanta känner sig få benägna att prata. Man känner en obehaglig press att säga något till en ytlig bekant i hissen. Ensamheten erbjuder däremot lättnad och befrielse, en avkoppling från den sociala samvarons förväntningar. Det är en frånvaro av social press att slippa tala och att anpassa sig till andra.  Även vrede och sorg i svensk kultur uttrycks indirekt och oftast i hemmen slår svensken näven i bordet och menar –”Att nu får det vara nog” än att  säga ifrån omedelbart och öppet än i många andra länder.

Antipati kommuniceras genom undvikande, snarare än genom öppet visad aggression ansikte mot ansikte. Det typiska är inte att ringa och gräla utan att helt enkelt låta bli att fortsättningsvis ringa till den person man blivit ovän med.  Man låter bli att hälsa, låtsas inte se när man möts, ursäktar sig kanske att man inte hört av sig, men gör det sedan, ändå aldrig. Det är alltså negligerandet, undvikandet som är det typiskt svenska sättet att uttrycka antipati.

Sen en egen fundering kring svenskarnas respekt för sina myndigheter. ”Samhället måste gripa in” säger vi då något missförhållande uppdagas. Och denna uppmaning efterföljs ofta. Speciellt hos danskarna lever bilden av ett Sverige som blint lyder sina herrar.

För en helsvensk är det naturligt att inte vara för kritisk på jobbet och att istället söka det som förenar – ”det som gör att gruppen har det trevligt ihop på kafferasterna och mötena”.

Att visa aggressioner i en svensk grupp är exempelvis tabu. Att bli arg så att det syns är en enkel resa rakt ut ur gemensamheten. Därför undviker många diskussioner där motstridiga uppfattningar konfronteras. Då kan man bli ovänner. 
- Det är inte ovanligt att efter en diskussion få höra: ”Du är väl inte arg på mig?” Bland svenskar är det svårt att skilja mellan person och åsikt.  Åsikter tolkas alltför ofta som en del av identiteten.